Just nu slits jag mellan hopp, glädje och beslutsångest typ heeela tiden. Gaah, jag bli tokig! Och att man ska behöva vänta på ett svar som är avgörande för vad man själv ska bestämma sig för gör mig galen. Jag vill veta nu. Pang, pang, pang, så är allting fixat och allt har löst sig, det finns inte ett enda frågetecken, eller ett enda "kanske" eller "tänk om".
Just nu är det inte så, vi är inte ens i närheten, eller?

Jag hoppas att vi kan komma en bit på våran än så länge krokiga väg imorgon, och gör vi inte det, då vet jag inte vad jag gör...