Idag är det ett år sen världens finaste fullblod lämnade oss. Jag saknar henne och jag tänker på henne väldigt ofta. Hon gav mig så oerhört mycket, och det är jag så himla tacksam över. Jag kan inte låta bli att le bakom tårarna när jag tänker på allt som vi gjorde tillsammans. Tack för allt Frida, du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.




 

Det är svårt att vara beroende av någon som man inte tycker om...

Vädret var lika tråkigt idag som det var igår. Grått, grått och grått. Blääää.
Försökte skynda mig hem från jobbet så jag skulle hinna äta något innan jag åkte till stallet, men det går ju inte att gå när det är så moddigt! Ett steg fram, två steg bak. Inte riktigt så illa, men nästan.

Pacino var i alla fall bättre i benet idag, vilket kändes väldigt skönt. Vi gick en stund i ridhuset och han var inte varmare efter det, goodie! Även fast det inte har varit jätteallvarligt så tänker jag skynda långsamt. Tror jag går med honom en stund imorgon också, kanske skrittar barbacka, har inte bestämt mig än. Skrittar nog en längre stund på torsdag och om det känns bra då, så får det nog bli lite jogg på fredag. Kanske ska ta och longera honom. Vi får se vad som händer.

323an slog sitt eget rekord idag och var bara 1 minut sen, woho!!

Min kära vän Erika har blivit mer och mer som Ninni den senaste tiden. Antingen har dom två umgåtts för mycket, eller så är det helt enkelt den riktiga Erika som börjar titta fram lite smått. Hon tar för sig och säger rakt ut den första tanke som ploppar upp i hennes huvud, barntillåten eller ej, det spelar ingen roll längre! Inte för att hon har varit blyg och tillbakadragen innan, för det har hon inte, men hon har absolut inte sagt allt som hon tänker. Vi brukar säga att jag och Erika tänker en sak, medan Ninni säger det rakt ut.
I alla fall. Nu har även Erika, som så många andra, bland annat Ninni och Anna, börjat prata om en viss person och pikar mig hela tiden. Jag funderar på om jag ska göra något som är så lite Josefina som det bara går, bara för att, och se vad dom säger. Mohaha, det skulle vara ganska roligt. Tror att jag skulle chocka både mig själv och min omgivning... Tåls att tänkas på.

Kan man bli annat än opepp av det här vädret? Så här såg det ut igår när jag gick till jobbet. Grått och moddigt och det värsta av allt, det snöade! Kan inte all snö bara försvinna nu?? Eller nej förresten, då blir det slaskigt och äckligt... Fan. Vi kan väl åtminstone få lite sol. Det kan väl  inte vara för mycket begärt?

Så här snygg var Pacino idag efter våran kvällstur i skogen. Det var mörkt men ganska mysigt. Vi fick sällskap av Maja och Ambo. Vi red en liten tur i skogen och sen galopperade vi raksträckan mellan FRA och Kungsgården.

Tre dagar har gått av det nya året och idag höll jag på att få ett hjärtstillestånd när Erika kom in i stallet och sa att Acke inte stod kvar i hagen. Fyfan, bra början på det nya året. Men vi hittade honom tack och lov inte allt för långt borta.

Det har varit riktigt skönt att ha varit ledig nu i ett par dagar och jag är ledig måndag, tisdag och onsdag också, underbart!
På söndag är det årets första tävling, 1m hos Stockholms fältritt. Tjoho, nu kör vi! :)





Höll ju på att glömma. Vi var TOLV personer i ridhuset idag. Helt sjukt och inte okej!!

2009 har gått så fruktansvärt fort. Och jag har aldrig upplevt ett år med så här mycket kännslor. Både mina egna och andras kännsolr har verkligen åkt berg-och dalbana hela det här året.
Jag minns vad jag hade för mål med det här året.
1) Ta körkort
2) Åka ut och tävla massor med Ninni och Frida

2009 började bra. Efter många om och men kom vi i alla fall iväg på våran första tävling med Frida. Botkyrka 0.85m och 1.05m och det gick hur bra som helst. Nu var vi på G och både jag och Ninni såg fram emot den kommande tävlingsterminen. Allt vårat slit skulle äntligen ge resultat!
Sen händet det som inte får hända. Det som händer andra men inte en själv. Det man inte ens önskar sin värsta fiende. Den 27 januari blev Frida sjuk och vi fick åka iväg till Ulltuna med henne. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att vi skulle åka hem utan häst, men så blev det. Vi var tvungna att ta bort henne. Det är snart ett år sen nu, men jag kommer ihåg timmarna på Ulltuna som om det vore igår. Jag tänker ofta på henne och jag pratar ofta om henne. Och jag saknar henne så himla mycket! Men jag vet att hon har det bra på de evigt gröna ängarna.

   

Efter den 27 januari kröp tiden fram. Jag och Ninni hade i alla fall bestämt oss för at inte lägga ner ridingen utan försöka hitta en ny häst tillsammans. Vi fick erbjudande om att rida Pacino medan vi letade efter en egen och det var verkligen skönt att vara tillbaka i stallet även fast det var jobbigt att hela tiden bli påmind om det som hade hänt. Tiden gick och vi fortsatte att rida Pacino.

Mitt andra mål 2009 var ju att ta mitt körkort, och visst gjorde jag det! Den 18 mars klarade jag uppkörningen och gud va glad jag var då! Äntligen!
När det såg ut som om det mesta började klarna så kom nästa sorgebesked. Min farfar dog under våren. Den sorgen valde jag att bearbeta för mig själv. Det var inte många utomstående som visste om det, jag valde att bara berätta det för några få.

Under våren fortsatte jag och Ninni att rida Paino och vi kom honom närmre för varje dag.
Alla tävlingar vi hade planerat att åka på med Frida fick vi ju ställa in, men målet var att komma ut lite med Pacino också. Våran första start med honom och hans första start i livet blev Färingsös klubbhoppning. Inte högt alls, men alla är vi barn i början.

   

Så blev det sommar och min tjänst på dagis skulle upphöra. Hade lite smått panik där ett tag på hur jag skulle lösa jobbfrågan. Att ha häst, men inget jobb, det går inte ihop. Men det löste sig, och jag visste redan innan min sista dag på dagis vilket datum jag skulle börja på det nya jobbet.
Så kom då den efterlängtade semestern. Solen sken, himlen var blå och jag visste att jag hade ett par härliga veckor att se fram emot.
Jag, Anna och Ninni åkte ut till stallet och Pacino skulle få en mysig dag så jag jag red lite barbacka.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Pacino hoppade till, jag ramlade av men landar på fötter, han stämplar mig på foten och sen kunde jag inte gå.
Sen var det bara en ända röra av hela kvällen. Vi åkte in till St Göran för att röntga fanskapet, men inget var brutet utan det vara "bara" mjukdelar och blodkärl som var lite trasiga. Det var inget att göra åt saken, jag fick ett par kryckor och order om att sitta med foten i högläge tills det kändes bättre.
Jag kan ju tala om att jag inte fick på mig en sko på 4 veckor och jag kunde inte gå utan kryckorna på 6 veckor!

 

Förutom min mosade fot så var min sommar så jäkla bra. Jag umgicks med dom jag tycker om mest, och att bara sitta hemma hos någon en sommakväll och dricka vin, det står högt upp på min lista!
Sommaren tog slut och det nya jobbet började. Det var väldigt mycket nytt till en början och jag längtade bara tillbaka till mitt gamla jobb där jag kunde alla rutiner osv, men efter ett tag kom jag in i det och nu trivs jag jättebra.

Under sensommaren/hösten kom det även in en "ny" person i mitt liv. Erika.
Vi umgicks mer och mer och nu ser jag henne som en självklar del av min vardag. Du ska bara veta hur mycket jag tycker om dig, gammelsmurfen! <3

Under hösten drog även Idol 2009 igång. Jag har aldrig följt Idol tidigare lika mycket som jag gjorde i år.
Det blev en speciell höst, och helt ärligt så trodde jag inte att jag skulle bli så påverkad som jag faktiskt blev. Det mest ofattbara är ju att Erik, med sitt spretiga hår och pilotglasögen, gick och vann hela tävlingen och numera är Erik Grönwall med nästan hela svenska folket...

En annan sak som hände under hösten var att jag och Ninni funderade på hur vi skulle göra med stallet. Skulle vi ha kvar Pacino? Skulle vi köpa en egen, eller varsinn kanske? Fågorna var många och svaren ännu fler och hur vi än vred och vände på det så kom vi aldrig riktigt fram till något.
I slutändan blev det så att Ninni bestämde sig för att börja plugga och därför slutade hon på Pacino och jag har kvar honom själv. Fyfan var svårt det var i början, det kändes som om halva jag försvann. Men det är precis som mycket annat här i livet. Man får gilla läget och köra på.
Även fast vi fortfarande ses och umgås så saknar jag det vi hade. Tiden i stallet.


Igår var det nyår, och det firades med mina finaste tjejer. Åh, jag är så glad att jag har er! Tack för det här året och för gårdagen. Nu har vi ett nytt år som vi ska fylla med upplevelser och minnen <3