18/1-2014
Kom ut till stallet runt ett och vädret var helt underbart! Solen sken, himlen var blå och snön glittarde. Övervägde ett tag att strunta i att hoppa och rida ut i det fina vädret istället.
Men, det blev hoppning och jag bar fram i princip alla bommar och alla stöd. (vi har inte så mycket material)
Innan jag började så gick jag en sväng med Ella. Jag är fånigt noggran med fram och avskrittning och nu när det är kallt ute är det extra viktigt att man verkligen skrittar fram hästen. Sen blir man ju själv varm när man går med sin häst, toppen att få upp värmen så slipper man frysa ihjäl när man ska rida.
Idag valde jag att inte gå på banan utan gå på grusvägen bort från stallet och sedan vända för att gå tillbaka. När vi hade gått en bit blev Ella rädd för en fågel som flög upp från en buske, hoppade till och råkade trampa mig på foten. Så klart den foten som redan är trampad på och det gjorde (och gör) helt sjukt galet ont.
Stöveln blev tyvärr märkt av brodden....
Det var bara att bita ihop, kravla sig upp på hästen och skritta tillbaka till stallet. Väl där bestämde jag mig för att bita ihop lite till och se om det över huvud taget gick att rida. Det gjorde ont, men det gick. När jag började hoppa tror jag att fokuset på att rida an mot hindret tog över känslan av smärtan. När jag däremot var klar trodde jag att jag skulle svimma av smärta.
Hoppningen gick bra. Hoppade runt på min "evighetsbana" från alla håll och red på många olika linjer och vägar. Ella tyckte att det var kul, men hon blev trött. Inte så konstigt, hon är inte van att hoppa så många språng efter varandra. Kom på i efterhand att det hade varit kul att ha haft det på film, får tänka på det till nästa gång.
Mellan det gröna räcket och den röda oxern var det 21 meter (fem galoppsprång)
Mellan det blå räcket och det gröna räcket var det 17 meter (fyra språng)
Mellan det lila räcket och den röda oxern var det 17 meter (fyra språng)
Kommentarer
Trackback
