Idag var Eva från Sadelmagasinet ute och tittade på mina sadlar. Jag var nästan helt säker på att hon skulle säga att sadlarna inte alls låg bra, vilket har resulterat i att han har ont i ryggen, vilket i sin tur har resulterat i det knackiga frambenet.

Så var det inta alls. Hoppsadeln låg jättebra, den måste stoppas om, men den låg bra. Ska ha en padd under den nu när jag rider innan jag stoppar om den.

Dressyrsadeln däremot var för stor, och låg inte alls bra. Kanske kan det vara så att det är den som har legat fel och gjort ont eftersom det var Kajsa som satte igång honom efter vilan och hon för det mesta rider i dressyrsadeln.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Att åka in till klinik med en häst som enbart är oren på böjt spår i höger varv känns nästan lite fånigt. Hellre då att jag rider på och provocerar fram en eventuell hälta. Eventuellt att man tar ut en distriktsveterinär som gör böjprov, och sen går vidare utefter det.

Jag vet inte alls vad jag ska göra. Jag vill att Lucke ska bli fräsch, så vi kan börja träna så att vi är igång när tävlingssäsongen börjar.

Igår fick jag rida på Miro, Luckes boxgranne. Det var en av de svåraste hästarna jag någonsin har suttit på, men det var så roligt! Jag vet inte om det var att jag inte hade ridit på så länge, eller om det var utmaningen att hitta rätt knappar, eller en blandning av allt som gjorde det så roligt.

Efter 10 minuter var jag redo att ge upp, då hade han försökt få av mig jag vet inte hur många gåner. Han kickade ett par gånger, varpå jag kickade tillbaka eftersom han ska ta min skänkel. Då blev han skitarg och reste sig och drog. Detta hände inte en gång, utan typ tio...Jag var något av en trafikfara, jag kunde inte stanna och jag kunde inte styra. Men efter ett tag så kunde vi skritta i en lång och låg form åt både höger och vänster. När vi hade kommit så långt, så övergick vi till traven, vilket var lättare sagt än gjort. Han tog tag i bettet, satte näsan i vädret och ångade på. Men tillslut insåg han att jag var lika envis som han, och gick med på att möta mig på halva vägen, och när vi väl hade kommit så långt, så kunde jag sakta men säkert lura honom så att det tillslut var som jag ville rakt igenom.

Galoppen fick vänta, det var så mycket folk i ridhuset som stod ut med mig när jag kom farande så jag tänkte att de skulle slippa bli nerridna när jag kom galopperandes utan kontroll.

Jag hoppas att jag får rida på Miro fler gånger, för det var verkligen så roligt! Sen är det extremt nyttigt att rida någon annans häst lite då och då, man fastnar så lätt i sina egna rutiner annars.