"Behandla andra så som du vill att de ska behandla dig" var ett ordspråk som jag ofta fick höra som barn. Jag är uppfostrad till att göra det, det sitter i ryggmärgen.

Att bli glad för någon annans skull är en självklarhet för mig. Jag blir lika glad om det går bra för någon i min närhet som när det går bra för mig själv. Kompisarnas glädje över något speciellt smittar liksom av sig.
Sen finns det de som inte alls blir glada när det går bra för andra, eller det har hänt något speciellt. Tvärt om, de blir avundsjuka på att det inte är dom det handlar om just för tillfället. Jag förstår dom verkligen inte. Varför kan man inte glädjas åt någon annan? Varför kan du inte glädjas åt mina framgångar lika mycket som jag gläds åt dina?