Jag var på ett riktigt bra humör idag. Jag satt och skrattade med tjejerna i stallet så där som man bara gör med riktiga vänner, ända från tårna, så att man får ont i magen och tårarna rinner.
På loppet av några minuter var glädjen borta. Det var inte tal om att skratta, inte ens att dra lite på mungiporna. Jag blev så himla arg och ledsen, och hade det varit en tecknad film hade det sprutat rök ur öronen på mig.

Ibland blir jag så arg på mig själv att jag inte kan behärska mig. Det ska väl inte vara så svårt att ta ett djupt andetag och försöka igen. Men ibland är det det. Sjukt jävla svårt!
Samtidigt vill man inte visa för alla hur arg, ledsen, förbannad och besviken man är. Utan man biter ihop och hoppas på att ingen ser att tårarna bränner i ögonen och vilken sekund som helst kan trilla ner för kinden.

När det är något av det som jag älskar att göra mest här i livet som får mig på ett sådant här humör känns det extra jobbigt. Jag älskar verkligen att sitta på hästryggen, men när samspelet mellan mig och hästen inte fungerar över huvud taget känner jag mig så himla dålig.
Jag vet att man inte ska skylla på hästen eftersom det oftast är ryttaren som gör fel. Gör jag rätt gör hästen rätt, gör jag fel gör hästen fel. Jag gjorde inte allt perfekt idag, men jag gjorde heller inte så pass mycket fel så att det ska gå så dåligt som det gick.