Idag är det en vecka sen vi fick sms:et om att Frida var sjuk. En vecka sen jag kastade mig från jobbet och ut till stallet.
En vecka sen jag, Ninni och Richard åkte till Ulltuna med Frida.
För en vecka sen kändes det som om någon tog tag i mitt liv, hängde det upp och ner och skakade om.
Kunde jag hade jag spolat tillbaka tiden och hoppat över tisdagen den 27 januari, men jag kan inte, det går inte.

När jag vaknade på morgonen för en vecka sen visste jag att det stod en liten häst i sin box ute på Drottningholm. När jag somnade på kvällen visste jag att jag aldrig mer kommer få se samma lilla fina häst stå i sin box ute på Drottningholm.
Vetskapen om att du ALDRIG MER kommer få sen, klappa, borsta, rida, är hemsk. Det enda man har kvar är bilder och minnen. Självklart mycket bättre än ingenting alls, men samtidigt, det bli aldrig samma sak.

Jag vet att alla inblandade gjorde allt dom kunde, det räckte långt, men inte hela vägen. Men Frida har det bra nu, och hon fick 16 bra år på jorden. Det är så man får se på saken.
Och jag tror att vi alla kommer minnas Frida som den glada och nyfikna hästen, med de stora, snälla ögonen.
Det är i alla fall så som jag kommer minnas henne, lilla Fridisen.